Tidslinjen

Renässansen – stränga förordningar (omkring 1400-1630)

Barocken – blommor och glitter (omkring 1630-1730)

Rokokon – diamanter och pärlor (omkring 1730-1780)

Klassicismen – antiken inspirerar (omkring 1780-1850)

Historicismen – fortsatt bakåtblickande (omkring 1850-1895)

Jugend – naturen inspirerar (omkring 1895-1915)

1900-talet – århundradet då allt är tillåtet

1Ring, 1500-tal

Fingerringens framstycke har en figurkomposition som ofta kallas "Sankta Anna själv tredje", och föreställer Sankta Anna (jungfru Marias mor), jungfru Maria och Kristusbarnet. Fingerringar var oerhört populära under renässansen. De bars på handens alla fingrar – utom långfingret som under den romerska kulturen ansågs orent, eftersom det oftast användes vid toalettbestyr. Man bar även ringar på de yttre fingerlederna.

2Ring, omkr. 1600

Turkos-stenen har fått sitt namn efter franskans pierre turquoise,"turkisk sten". Namnet är en missuppfattning eftersom stenen inte finns i Turkiet, men däremot i Iran. Handeln mellan Turkiet och Västeuropa under medeltiden gjorde att stenen associerades till Mindre Asien. Turkosen bröts i Sinai redan 4000 år före Kristus och har varit populär under olika tidsperioder.

3Armband, 1600-talets första hälft

Armband bars ända fram till 1800-talets mitt alltid i par. Dessa har lås med två vapensköldar för ätterna Stake och Oxehufwud. Enligt uppgift har armbanden tillhört Elisabeth Oxehufwud som gifte sig med Johan Stake 1635. Kanske ansågs stenarna och deras placering ha en magisk kraft? Varje sten sitter i en så kallad kistinfattning där metallen täcker sidorna.

4Hängsmycke, 1600-talets första hälft

Hängsmycken var populära på 1600-talet. Ofta var de uppbyggda som detta - överst en ögla för kedjan, därefter ett ornamenterat mittstycke och nedtill en orientalisk pärla. Gustav II Adolfs bild förekommer på många hängen, minnesmedaljer och halsband tillverkade i Tyskland strax efter år 1632, då kungen stupat i slaget vid Lützen. På frånsidan finns bokstäverna GARS (Gustavus Adolphus Rex Suecia) under kunglig krona.

5Örhängen, 1600-talets andra hälft

Örhängen för hål i öronen (krokarna saknas). Den övre delen kan öppnas och är en liten gömma för överraskningar. Båda innehåller en liten ullsax av stål. Det sena 1500-talets hårmode med tillbakakammat hår gjorde att öronen syntes. Detta inspirerade guldsmederna att tillverka örhängen inte bara för kvinnor utan även för män, som oftast bar endast ett örhänge.

6Ring, 1600-tal

Den här typen av ringar har varit på modet ända från 1600-talet och fram till och med hela 1900-talet. Ringen kan mycket väl vara tillverkad i Sverige. De röda stenarna, granater, kunde vara en symbol för kärlek, men också för tillgivenhet, kraftfullhet och behagfullhet. Granaten användes redan i det forntida Egypten och ända fram till första delen av 1900-talet. Idag har nya gruvor hittats med gröna granater vilket gjort att stenen åter blivit populär.

7Ring, 1700-talets mitt

I gamla inventarieförteckningar från 1600- och 1700-talen står det ofta att ett smycke innehåller "svenska diamanter", det vill säga bergkristaller. Denna ring från 1700-talet har ett åttkantigt framstycke med nio infattade folierade bergkristaller. Det var mycket vanligt att vita stenar infattades i silver för att deras strålglans skulle förstärkas.

8Örhängen, 1700-talets mitt

Örhängen och broscher med en rosettformation överst, därunder bladverk och slutligen tre hängande kläppar, kallas "girandoler". Ordet kommer från franskan och betyder kandelaber, en stor ljusstake. Diamanter, fasettslipade bergkristaller eller glasstenar blev några av de mest omtyckta smyckestenarna under rokokotiden. För att bli ännu mer strålande infattades den fasettslipade stenen i en så kallad täckt fattning, med en liten bit silverglänsande folie under själva stenen.

9Halsband och örhängen, 1700-talets senare del

Garnityr som det här, av glas och oäkta metall, var vanliga under rokokotiden särskilt i England och Frankrike. För att ge smyckena extra lyster har glasstenarna försetts med folie på baksidan. Halsbandet knöts i nacken med ett sidenband. Färg var ett viktigt inslag i 1700-talets smycken. Ibland användes ädelstenar i regnbågens alla färger. Här har tillverkaren använt fasettslipade glasstenar som färgats genom tillsatser av metallsalter i glasmassan.

10Brosch, 1700-talets senare del

Ägretten (från det franska ordet aigrette som betyder fjäderbuske eller plym) skulle smycka den kvinnliga håruppsättningen eller mannens hatt. Den förekom endast i de högsta sociala skikten och kunde vara besatt med diamanter, eller som här med enklare stenar. Ägretter var på modet under 1600- och 1700-talen. De kom åter i bruk omkring sekelskiftet 1900.

11Ring, 1795

Ringens silhuett föreställer teologie doktorn P. P. Ekelund och är målad i tusch på ett guldbleck, täckt av en välvd glasskiva. Även broscher, medaljonger och snusdosor dekorerades med silhuetter. Konstarten sägs ha introducerats 1759 av Etienne de Silhouette som var finansminister under den franske kungen Ludvig XV. Den blev särskilt omtyckt i Tyskland och England. Silhuetter användes också som sorgsmycken, framför allt i England.

12Skärpspänne, 1700-talets senare del

Dräktspännets medaljonger är målade på elfenben i vitt mot blå fond. Konstnären ville efterlikna det så kallade biskviporslinet som den berömda engelska Wedgwoodfabriken tillverkade på 1700-talet. Spännet har ett ramverk av fasettslipade stålstift. Smycken av stål tillverkades redan under renässansen i både England, Frankrike och Tyskland. Det svenska stålet var berömt redan på 1700-talet och användes i den kontinentala smyckeindustrin.

13Örhängen, 1809

Örhängena, själva kroken saknas, är dekorerade för att likna pilkoger (fodral för pilar). Stora runda papperstunna guldörhängen, kallade kreoler, blev oerhört populära vid 1800-talets början. De första beläggen att män och kvinnor prytt sina öron daterar sig till 3000-talet före Kristus, men antagligen har man gjort det långt tidigare än så.

14Garnityr, 1810-1820-tal

Garnityret här är märkt "Geiss a Berlin", geiss betyder gjuta på tyska. Det förekommer i stort sett två typer av stålsmycken. Den ena sorten består av små metallstift som fasettslipas och monteras till smycken. Den andra sorten, som garnityret här, göts och kallas ofta "Berliner Eisen". Eisen är det tyska ordet för järn. Den kungliga preussiska järnmanufakturen var känd för sina precisionsgjutningar. Berliner Eisen sågs egentligen aldrig som ett billigt ersättningsmaterial för guld och silver, utan var eftertraktat och populärt vid den här tiden.

15Garnityr, 1800-talets mitt

Kaméer, gravyrer i relief, av lava började tillverkas i Italien under mitten av 1800-talet. De var resesouvenirer, ofta skulpterade av lava från vulkanen Vesuvius. Lavakaméer användes gärna till sorgdräkt, då den första djupa sorgen var över. Kaméer har tillverkats ända sedan 2000 före Kristus. De flesta som snidades på 1800-talet var snäckskalskaméer, men stenkaméer förekom också. Vanligaste motiven var kvinnohuvuden och klassicistiska motiv.

16Brosch, 1840-1850-tal

På världsutställningarna i London 1851 och i Paris 1855 visade guldsmederna upp smycken som var dekorerade med blommor av guld och emalj, oftast blå eller grön. Vid den här tiden fick medelklassen förbättrad ekonomi, vilket ledde till att efterfrågan på smycken ökade. Perioden brukar kallas nyrokoko och nu började formgivarna, särskilt guldsmederna, arbeta med naturalistiska former där växter och djur var de stora inspirationskällorna.

17Medaljong, 1885

Medaljongen blev det sena 1800-talets favoritsmycke. Den hade ofta ett fällbart lock där det kunde gömmas en hårlock, ett miniatyrporträtt eller ett fotografi. Medaljongerna kunde vara av guld med infattade ädelstenar, i enklare sammanhang var de av silver eller förgylld metall. I medaljongen finns svartvita fotografier av en man och en kvinna, tagna under 1860-talets andra hälft. Kanske ägarens föräldrar? Medaljonger var annars vanliga fästmansgåvor.

18Hängsmycke, omkr. 1900

Hänget är tillverkat i Paris av Frankrikes främste guldsmed under jugendtiden – René Lalique (1860-1945). Det ingår i en serie om de fyra årstiderna och föreställer hösten. Efter utbildning i Paris och London började Lalique formge för de stora juvelhusen Cartier och Boucheron. 1886 öppnade han egen verkstad. Lalique ställde ut på Världsutställningen i Paris år 1900 och fick enorma framgångar. 1910 köpte han ett glasbruk i Combes-la-Ville (fortfarande verksamt) och övergav juveltillverkningen.

19Pärlcollier, omkr. 1900

Denna typ av halsband kallas i England dog collar och i Frankrike collier de chien, vilket betyder "hundhalsband". De ska sitta tätt runt halsen. Halsbanden blev moderna på 1880-talet och många av dåtidens kungliga och högadliga damer bar dem fram till omkring 1910. Halsbandet består av 1650 orientaliska pärlor uppträdda i femton rader, avdelade av vertikala stavar av vitt guld, besatta med ceylonsafirer och många små diamanter.

20Brosch, omkr. 1900

Broschen av tenn har jugendstilens mjuka organiska former. Tenn blev åter populärt i början av 1900-talet. Det var ett "äkta" material liksom silver och guld. Inom den engelska Arts & Craftsrörelsen formgavs många tennsmycken, vilket inspirerade silversmeder i hela Europa. Många silver- och guldsmeder undvek att arbeta med dyrbara fasettslipade stenar under jugendperioden. De använde sig hellre av caboconslipade – slätt slipade och välvda – smyckestenar där bärnsten var ett omtyckt material.

21Hängsmycke, ring, örhängen och armband, 1938-1943

Strax före 1930 började Wiwen Nilsson (1897-1974) formge sina unika smycken – hängsmycken, armband, ringar och broscher i strama geometriska former. Vanligen arbetade han i silver och när han infattade stenar var det i första hand onyx och fasettslipade bergkristaller. Hängsmyckena blev mest uppmärksammade. "Ett smycke för den moderna kvinnan" skrev 1930-talets modeskribenter. Wiwen Nilssons smyckekonst visar prov på en stringent modernism av högsta kvalitet.

22Armring, 1974

Armringen är tillverkad av Sigurd Persson 1974. Redan på 1960-talet hade flera silversmeder börjat experimentera med alternativa material. Plastsmycken blev några smyckekonstnärers svar på den lyxfientliga stämningen som rådde inom vissa konstnärskretsar. Ädelsmeden Sigurd Persson (1914-2005) var en av 1900-talets största formgivare. Han fann ofta sin inspiration i naturen men lät formen få stiliserade drag. Sigurd Persson har varit banbrytande på många områden inom sin formgivning.

23Halsband, 1982

Halsbandet "Singoalla" av Kristian Nilsson var ett beställningsarbete år 1982. Få svenska smyckekonstnärer har berört och upprört betraktarna som Kristian Nilsson (1942-1989). Nilsson utbildade sig på Konstfack i Stockholm 1965-69, och fick sin gesällutbildning hos guldsmeden Bengt Edvall. Hans smycken skapade en scenförändring inom smyckekonsten i Sverige.